Gordonsetter

Viljestark hönsfågelspecialist från Skottland

Gordonsettern, ibland kallad den skotska settern, tillhör liksom sina "kusiner" den engelska, irländska röda och irländska rödvita settern, rasgruppen brittiska stående fågelhundar. Gemensamt för dessa är deras förmåga att "fatta stånd", dvs. att vid vittring av jaktbart fågelvilt (t.ex. fasan, rapphöna, morkulla, tjäder, orre eller ripa) "stelna till en staty", och då med nosen peka ut för jägaren var fågeln finns i marken. Denna unika egenskap är den stående fågelhundens "adelsmärke".

I Sverige registreras omkring 100 gordonsettervalpar per år. Merparten av avelsdjuren är jakt- och/eller utställningsmeriterade, och i princip samtliga är friröntgade vad gäller höftledsdysplasi (HD). Majoriteten av de cirka 15 aktiva uppfödarna håller en eller två avelstikar. Det händer att uppfödare föder upp två valpkullar per år, men det vanligaste är en kull. De flesta kullar föds på senvintern och våren. Övriga tider på året måste köpare vara beredda att stå på väntelista.

Flertalet uppfödare strävar efter att bevara rasens jaktegenskaper, och säljer därför hundar enbart till jägare eller jaktprovsintresserade. Vissa egenskaper som karaktäriserar goda jakthundar kan "icke jägare" uppleva som problematiska.

Förstagångsägaren underskattar lätt den omställning av vardagslivet som innehavet av en gordonsetter medför. Såväl erfarna som oerfarna hundägare kan överväldigas av rasens energi, varför det tyvärr händer att hundar måste omplaceras innan de nått vuxen ålder. Överväg därför noga de konsekvenser som köpet av en gordonsetter medför. Det finns två kategorier gordonsetterägare: de som anser att redan en gordon är en för mycket, medan andra efter att ha ägt en gordon inte kan drömma om att skaffa någon annan ras.

Gordonsetterns vanligaste sjukdom är höftledsdysplasi, vilken drabbar drygt 10 % av hundarna. Rasen är ansluten till Svenska Kennelklubbens (SKK) Hälsoprogram avseende HD. Föräldradjuren måste vara höftledsröntgade för att valparna ska få registeras hos SKK. Specialklubben har anslutit sig till SKK:s Grundregler att i avel endast använda HD-fria djur. Dessutom kräver championat, förutom erforderliga meriter, att hunden är friröntgad.


<span style='font-size:14pt;line-height:100%'>Användningsområde</span>

Gordonsetterns arbetssätt är likartat oberoende om jakten försigår på fjäll, fält eller i skog. Settern ska (ibland på flera hundra meters avstånd från sin förare) oftast i motvind i zig-zag (som en kryssande segelbåt) söka efter fågel i terrängen framför jägaren, stanna upp vid vittring av jaktbar fågel (dvs. ta stånd) och därvid få fågeln att trycka, invänta förarens ankomst till platsen, på kommando få fågeln på vingarna (resa fågeln), sitta eller ligga i skottet för att till sist, på kommando, apportera den fällda fågeln. För att klara av allt detta måste hunden ha stor såväl fysisk som psykisk uthållighet, förmåga att fatta egna beslut, samt viljan att, även på stora avstånd, samarbeta med föraren. Den ideala jakthunden förenar alla dessa egenskaper.


I och med att jaktträning blivit tillgänglig för allt fler hundägare har intresset för jaktprov ökat. Trots att antalet registrerade hundar varit tämligen konstant mer än tiodubblades antalet starter på prov under 1980-talet. Den senaste tioårsperioden har ökningen fortsatt om än i lugnare takt.

En nybliven setterägare gör klokt i att snarast anmäla sig till någon av de många jaktträningskurser som avhålls över hela landet. Det är en mycket god investering att träna hunden på rätt sätt från första början. För den intresserade valpköparen finns idag utmärkta böcker och videofilmer som behandlar ämnet träning av stående fågelhund.


<span style='font-size:14pt;line-height:100%'>Egenskaper och Mentalitet</span>

Få, om ens någon jakthund, har såsom gordonsettern i litteraturen prisats för sin intelligens och lojalitet. Det må vara hur det vill med sanningshalten i dylika påståenden, men ett är säkert: gordonsettrar är stora personligheter - på gott och på ont. De är uthålliga och slitstarka, och de har ofta en vilja av stål. Dessutom har de rykte om sig att vara förnämliga skogsfågelhundar.

Gordonsettern har ett väl utvecklat sinne för humor, och vissa hanhundar kan ha en benägenhet att vara utstuderat chauvinistiska mot kvinnliga ägare. Flertalet individer är också utmärkta skådespelare med ständigt nya nummer på sin repertoar. Många ägare låter sig duperas så till den grad att de så småningom allt oftare dansar efter hundens pipa. Vem som egentligen är "herre på täppan" brukar uppdagas när hunden är mogen för apportträning. Gordonsettern har en förmåga att rentav förefalla oförmögen att utföra detta lydnadsmoment, trots att den i grunden är en utmärkt apportör. Vid sekelskiftet utnyttjades t.ex. gordonsettern flitigt som apportör vid andjakt. De flesta gordons är mycket läraktiga, förutsatt att de är motiverade. Ibland lär de mer än ägaren anar, och nödvändigtvis inte enbart "rätt saker"

Som valp och unghund formligen sprudlar gordonsettern av livsglädje, det finns ingen gräns för dess uthållighet, uppfinningsrikedom och benägenhet att ägna sig åt allehanda hyss. Om aktivitetslustan inte kanaliseras på ett konsekvent och ändamålsenligt sätt, är risken överhängande att valpen snabbt förvandlas från att ha varit en förtjusande "Emil i Lönneberga" till att bli en kvalificerad "värsting". Tyvärr händer det ibland att unga hundar måste omplaceras pga. att ägaren misslyckats totalt med sin uppfostran.

Gordonsettern mognar relativt sent, en hanhund brukar vara fullt utvuxen först vid tre till fyra års ålder. Enligt en uppgift i engelsk litteratur ska den vuxna gordonsettern likna "en skotsk lord som räknar sina växelmynt", något som ger en fingervisning om att också den vildaste gordonsetter blir lugnare och värdigare med åren. Medellivslängden för rasen är cirka 11 år.


<span style='font-size:14pt;line-height:100%'>Vardagsliv med Gordonsettern</span>

Gordonsettern behöver rikligt med främst mental men också fysisk stimulans. Rasen kräver konsekvent uppfostran och dressyr för att utvecklas till en god jaktkamrat och trevlig familjemedlem.

En gordonsetter som får arbeta, såväl psykiskt som fysiskt är en utmärkt sällskapshund. Försummas hunden kan den förfalla till ett destruktivt beteende, och kan göra stor åverkan även om den bara lämnas ensam hemma en kort stund.

I genomsnitt kräver rasen 1-2 timmars motion per dag. Att fysiskt trötta ut en gordonsetter förutom under jakt/jaktträning är näst intill omöjligt. Den får bara bättre kondition, och blir sedan än mer krävande.

Basal lydnadsträning är absolut nödvändig. Stora ouppfostrade hundar är en plåga både för ägaren och omgivningen. Ett lydnadspass är dessutom ett oöverträffat sätt att få hunden "utmattad"

Gordonsettern är mycket familjekär och i de flesta fall också förvånansvärt tålmodig med barn. Rasen är, med få undantag, alltför människovänlig för att lämpa sig som vakthund; den har en förunderlig förmåga att "ta hela världen i famn".


Kan en person som inte är jägare köpa gordonsetter? Det beror helt och hållet på Dig själv hur Du vill göra. Betänk dock att man alltid misslyckas om man har ambitionen att lära en gordonsetter att inte jaga. De uppfödare som påstår att just deras valpar saknar jaktlust vilseleder sina valpköpare. Flertalet gordonsettrar har mycket stor jaktlust, så stor att den ibland kan vara svår att tygla även hos den aktiva jakthunden. Redan i valpåldern intresserar sig hunden med liv och lust för att jaga flugor, småfåglar, katter, harar m.m. Valpar kan uppvisa "ståndsinstinkt" så tidigt som vid två månaders ålder. Jakttränas den unga hunden får den utlopp för sina naturliga instinkter och blir därmed lugnare och mer harmonisk. "Risken" är att man själv blir så fascinerad av hundens medfödda talanger och samspelet mellan förare och hund att man vill gå vidare, kanske träna hunden för att deltaga på jaktprov, kanske själv läsa in jägarexamen och därefter skaffa jaktmark.

Att äga en gordonsetter är inte enbart en dans på rosor, varför man noga bör tänka igenom före valpköpet om man förmår att leva upp till de krav som rasen ställer vad gäller uppfostran, dressyr och jaktträning. Om Du föredrar en lättfostrad hund som dessutom helst ska bli champion: Avstå. Önskar Du tillbringa en stor del av Din lediga tid på appellplan, i skogen, på åkern eller på fjället med Din hund är valet enkelt: Köp en gordonsetter och chansen är stor att Ni blir lyckliga tillsammans.


Standard för Gordonsetter (Gordon Setter)[SIZE=7]
GRUPP 7
FCI nr 6 b
FCI-STANDARD 1987-06-14; engelska

SKKs STANDARDKOMMITTÉ
1995-11-30
URSPRUNGSLAND/HEMLAND
Storbritannien
ANVÄNDNINGSOMRÅDE
Stående fågelhund, specialiserad för jakt på hönsfågel.
FCI-KLASSIFIKATION
Grupp 7:2.2

Bakgrund/Åndamål

Gordonsettern, liksom övriga settrar anses härstamma från s k setting spaniels, en hundtyp som fanns på de brittiska öarna redan för femhundra år sedan. De kännetecknades främst av egenskapen att med luftvittring lokalisera och "ställa" hönsfågel. Settrar förekom med olika färg och typ och efter den första rassorteringen under 1870-talet kallade man den svarta varianten med roströda tecken för "Black and Tan Setter". Den hade främst utvecklats under första delen av 1800-talet på ett gods i södra Skottland ägt av en hertig Alexander IV av Gordon. Hertigen förordade en jakthund med kraftfull konstitution lämpad för förhållandena på de skotska hedarna. Varianten kallades oftast för Gordons settrar, vilket ledde till att den engelska kennelklubben 1924 ändrade rasnamnet till Gordon Setter.



Helhetsintryck

Gordonsettern skall vara stilfull och byggd för galopp. Konstruktionen skall vara helt igenom symmetrisk.



Uppförande/Karaktär

Gordonsettern skall vara intelligent, värdig och arbetsvillig. Den skall var modig, tillgänglig och ha ett vänligt och jämnt temperament.



Huvud

Skallparti, Skallen ska vara djup snarare än bred, dock bredare än nospartiet. Hjässan skall vara svagt välvd och bredast mellan öronen. Längden från nackknöl till stop skall vara större än från stop till nostryffel. Över och under ögonen skall huvudet vara torrt.

Stop, Stopet skall vara tydligt markerat.

Nosparti, Nospartiet skall vara något längre än djupet. Det skall vara långt med nästan parallella linjer, varken spetsigt eller snipigt.

Nostryffel, Nostryffeln skall vara stor och bred med vida näsborrar. Den skall vara svart.

Läppar, Läpparna skall vara markerade men inte slappt hängande.

Käkar/Tänder, Käkarna skall vara starka med regelbundet och komplett saxbett.

Kinder, Kinderna skall vara så flata som huvudets torrhet tillåter.

Ögon, Ögonen skall vara mörkt bruna och klara med ett ivrigt och intelligent uttryck. De får varken vara djupt liggande eller utstående.

Öron, Öronen skall vara lågt ansatta, medelstora, tunna och hänga tätt intill huvudet.

Hals, Halsen skall vara lång, torr och välvd samt fri från överflödigt halsskinn.



Kropp

Kroppen skall vara måttligt lång.

Ländparti, Ländpartiet skall vara brett och svagt välvt.

Kors, Korset skall vara svagt sluttande i förhållande till horisontalplanet.

Bröstkorg, Bröstkorgen skall vara djup, inte alltför bred med väl välvda revben. De bakre revbenen skall vara väl utvecklade.

Svans,Svansen skall vara rak eller lätt böjd och inte nå nedanför hasleden. Den skall bäras i höjd med eller under rygglinjen. Den skall vara tjock vid roten och avsmalna till en tunn spets. Svansens behåring, som börjar nära svansroten, skall vara lång och rak och successivt avta i längd mot spetsen.



Extremiteter

Såväl fram- som bakställ skall vara väl vinklade.



Framställ

Frambenen skall vara raka, kraftiga och flat benstomme.

Skulderblad, Skulderbladen skall vara breda, långa väl tillbakalagda och flata samt ligga väl an mot bröstkorgen. Skuldrorna får inte vara grova och tunga.

Armbågar, Armbågarna skall ligga väl an mot kroppen.

Mellanhand, Mellanhänderna skall vara raka.

Tassar, Tassarna skall vara ovala, väl slutna med väl välvda tår och med rikligt med hår mellan tårna. Trampdynorna skall vara tjocka, speciellt den stora stödtrampdynan.



Bakställ

Bakbenen skall från höft till has vara långa, breda, muskulösa och parallella med lågt ansatta hasor.

Knäled, Knälederna skall vara kraftiga och väl vinklade.

Mellanfot, Mellanfoten skall stå lodrätt mot markplanet.

Tassar, Baktassarna som framtassarna.



Rörelser

Rörelserna skall vara fria och flytande med kraftigt påskjut av bakbenen.



Päls

Pälsstruktur, På huvudet, benens framsidor och öronspetsarna skall håret vara kort och fint. Pälsen skall vara måttligt lång, slät och fri som möjligt från lockar och vågor på alla övriga delar av kroppen. Behängen på övre delen av öronen skall vara långa, fina, släta ochraka. Behängen på buken får sträcka sig fram till bröstkorg och strupe.

Färg, Djupt glänsande kolsvart utan rostfärgat skimmer, med kastan-jeröda tecken, d v s glänsande tanfärg. Svarta hårstrån i tanfärgen får förekomma på tårna och under hakan. Tan-tecken skall finnas Över ögonen; i form av fläckar som inte får vara mer än 2 cm i diameter.
På nospartiets sidor; avskilda från ögonen genom ett svart bälte; tan-färgen skall inte nå upp på nosryggen, utan på sin höjd, som en smal strimma omedelbart bakom nostryffeln, gå från den ena sidan till den andra. På bröstet; som två avgränsade fläckar. På frambenens baksidor; upp till armbågarna. På frambenens framsidor; upp till handlovarna eller något mer.
På insidan av bakbenen och låren; på lårens framsidor skall färgen börja vid knäna och sträcka sig till utsidan av bakbenen från has till tå. Omkring anus. En mycket liten vit bröstfläck är tillåten. Inga andra färger är tillåtna.



Storlek/Vikt

Mankhöjd, Hanhund 66 cm, tik 62 cm.



Fel

Varje avvikelse från standarden är fel och felets art skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.



Testiklar

Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.



Svensk kommentar till Standard för Gordonsetter

Mankhöjd: I Sverige förekommer gordonsetter fortfarande med den lägre mankhöjd (hanhundar från 60 cm och tikar från 58 cm) som nämns i gamla brittiska standard uppgifter, vilka var anpassade för jagande hundar.

Texten är hämtad från Svenska gordonsetterklubbens hemsida
SGSK något förkortad