|
Bild på Spike, som är
en medveten korsning mellan strävhårig tax och "Sheltie"
Botade sin hundrädsla - skrev en bok!
Tina Persson botade sin hundrädsla och skrev boken
”Högläsning för Hundar”. Ja, nästan så enkelt var det. Men bara
nästan...
Så här berättar hon själv:
- För drygt två år sedan kom jag på idén att jag
ville skriva en bok om relationen mellan hundar och människor,
sett ur ett personligt och poetiskt perspektiv. Eftersom jag
också nästan helt blivit av med min hundrädsla kände jag starkt
för att ge hunden litet upprättelse, både för mig själv och i
litteraturen!
Visst är katten ett älskat djur; jag lever med både
hund och katt, men katten har ett stort försprång när det
gäller just poesi och skönlitteratur.
Jag uppfann titeln först, vilket är ovanligt. Inte så litet förtjust
satte jag mig för att påbörja min bok under titeln Högläsning för
hundar.
När jag två år senare, alltså helt nyligen, läser om två forskande
kvinnor som slagit fast att barn lär sig läsa snabbare och lättare om
de får läsa högt för hunden, ja då känns det litet som att jag varit
ett problem på spåren! |
Boken Högläsning för hundar, av
Tina Persson, kan beställas direkt från förlaget:
www.arteaforlag.se
eller Bokus:
Högläsning för hundar
|
Fast egentligen handlar inte min bok om att läsa högt för hunden, det
är snarare så att jag låter ett antal fantasihundar berätta själva.
Det är en del i boken, som också rymmer ett flertal blyertsteckningar
av hundar som jag har tecknat av.
En annan del består av korta, fundersamma texter av litet mera
filosofisk karaktär.
Och en tredje del om hur jag kom att förändra synen på hund, och om att
vägen dit var
både sorglig och glad.
Vår nuvarande hund Spike har fått stå modell för omslaget på boken.
Jag tror att han är litet stolt över det, för Spike är en stolt
blandrashund. Särskilt mallig är han just nu över att Ulf Lundell på
sin senaste skiva Omaha sjunger om en kär vän
- en hund som hette Spike...
|
Ur
boken Högläsning för hundar:
TUSEN OCH EN HUND
Titeln Högläsning för hundar har sin upprinnelse i en
särskild händelse, som fick mig att känna mig som Scheherazade i Tusen
och en Natt. Det som hotade mig till livet var en raggig best med
uppdragna läppar över gulvita huggtänder. Vi möttes, hunden och jag, i
en återvändsgränd.
Min rädsla för hunden var mycket stor.
Just som den stora besten såg ut att vilja gå till
anfall lösgjorde sig oväntat min röst inifrån min av skräck förlamade
kropp.
Sjung! uppmanade min inre röst och jag sjöng nu lite
högre. Min kropp mjuknade och hundens mungipor lade sig långsamt
tillrätta och täckte de förfärliga huggtänderna. Med blicken fixerade
jag en punkt på hundens hjässa och hörde mig själv pratsjunga i mjuka
ordalag. Som en sagoprinsessa stod jag där framför monstret. Efter en
stund sjönk besten ner i sittande ställning och jag märkte hur dess
ansiktsuttryck mildrades.
Nu kände jag mig redo för att läsa en dikt också. På
utdragna versfötter gled diktens rytmiska läte mot hundens förbryllade
uppsyn. Jag mötte dess blick och förstod att vändpunkten kommit. Den
reste sig och kom mig till mötes med lågt viftande svans. Jag såg nu att
det var en mager och skamfilad hanhund. Jag tackade den för att den hade
lyssnat på mig och lovade att jag skulle skriva en bok, dedicerad till
hunden. Här är den nu.
Tina Persson |
|
