Dalbohunden
Var Sveriges enda inhemska, storvuxna ras.
Det var en stor och stark hund som kunde döda en varg…
Dalbohunden hade nog helt fallit i glömska, om det inte vore för Il
Öhman som på 1950-talet samlade information om rasen. Dels genom att
forska i äldre litteratur och dels genom intervjuer med gamla människor
som mindes Dalbohunden.
|
|
’Dalbo’ betyder Dalslänning. Man anser att Dalsland är
ursprungsområdet för Dalbohunden. |
|
Dalbohunden var en stor, stark hund, och den användes som
boskapshund.
Förr i tiden drev man nämligen sina boskapsdjur ut i skogarna
för att beta. Men det var inte riskfritt. I skogarna fanns det
gott om björn och varg, som kunde attackera husdjuren.
För att skydda sina djur hade man hunden till hjälp. Dalbohunden
hade stor skärpa mot rovdjur, och varg i synnerhet. Det hände
ofta att hunden dödade varg, men det hände också ibland att
hunden själv dog i striden.
Ofta hölls hundarna i par, och de förseddes med spikhalsband som
skydd mot rovdjurens bett.
|
Det största spikhalsband som påträffats i Sverige
var 70 cm långt. |
|
|
Man vet inget med säkerhet om Dalbohundens ursprung. Rasen kan
ha kommit in till Sverige utifrån, men det är också möjligt att
Dalbohunden utvecklades ur inhemska svenska raser.
Dock vet man att Dalbohunden fanns på 1600-talet, där den
omnämns i en bok. I boken berömmer man Dalbohunden som vaktar
boskap och attackerar rovdjur så effektivt att boskapen kan vara
ute i vildmarken utan en mänsklig herde.
Fram till 1800-talet var Dalbohunden allmänt spridd i Sydvästra
Sverige, Dalarna, Värmland och gränstrakterna i sydöstra Norge.
Men i början av 1800-talet börjar Dalbohunden försvinna. På
1820-talet har de begränsats så att de endast är spridda i
Bohuslän, Dalsland och Västergötland.
1860 är rasen nästan utrotad. De exemplar som finns kvar används
mestadels som vakthundar.
I början på 1900-talet görs ett par försök att rädda rasen genom
att söka efter överlevande exemplar. Men det är för sent. Man
konstaterar 1913 att rasen redan är utrotad.
Varför blev då Dalbohunden utrotad? Orsakerna är flera.
-
Människan förde en grym kamp mot rovdjuren och försökte
utrota dessa. Allt eftersom rovdjurens antal minskade,
minskade också behovet av Dalbohunden.
-
På 1800-talet gick jordbruket framåt. De nya grödorna
timotej och havre gjorde att man kunde ta foder i ordentlig
mängd till sina djur och seden med att valla boskapen i
skogarna upphörde.
-
Dessutom härjade en rabies-epedimi i Sverige 1854.
-
1867 var ett stort hungersår där många svalt.
Under Il Öhmans arbete på 1950-talet hittade hon varken
benrester eller fick tag på bilder på hundrasen, men 1971 kom
några fotografier till hennes kännedom.
De var tagna i början av 1900-talet i Mellerud (Dalsland) och
föreställde – Dalbohunden
Tiken Bella, En renrasig Dalbohund.
|
|
RASBESKRIVNING
Il Öhman gjorde denna rasbeskrivning över Dalbohunden
utifrån de intervjuer och den litteratur hon hittade
under sin forskning på 1950-talet. Då hon skrev detta
hade hon alltså fortfarande inte sett några fotografier
av Dalbohunden.
Helhetsintryck.
Dalbohunden var storvuxen och smidig. Hans yttre antydde
genom viss undersätsighet betydande styrka.
Huvud.
Brett med tydligt markerad pannfåra och stop. Nospartiet
brett och ganska kort. Läpparna täckte ett kraftigt,
korrekt bett utan att strama och utan att hänga.
Ögon.
Vanligen mörka, ganska stora.
Öron.
Medelstora med
styv bas, öronspetsen hängande. Intet behäng.
Hals.
Kraftig, grov, meddellång.
Bål.
Ryggen tämligen lång, bål och bogar kraftiga
Extremiteter.
Benen grovt byggda, ofta försedda med sporrar.
Svans.Lång,
försedd med fana och buren i svag båge uppåt.
Hårrem.
Tät, sträv päls med god underull. Rygg, ben och hals med
långa täckhår.
Färg.
Svart med ansikte, extremiteter och buk gulgrå,
gul-bruna eller rödbruna.
Enfärgat brun- eller gul-grå inmängd med
mörkare strån. Sällan
med vita tecken.
Storlek.
Boghöjd 75 – 80 cm, enstaka mindre exemplar 62 cm.
|
|
|
Fotot är daterat 22/6 1904.
Fotograf:
K.F. Karlsson, Mellerud
|
 |
Det
fanns även fotografier på Bellas avkomma.
|
 |
Hunden Frågen, Midsommardagen 1906.
|
|
|
Frågen var son till Bella. Troligtvis var Frågen inte
renrasig, men under sin livstid ansågs han i alla fall
vara en Dalbohund.
Fotograf: K.F. Karlsson, Mellerud
|
|
 |
Det är
en stor förlust att Dalbohunden försvann. Den var en viktig del i
människornas liv förr.
Dalbohunden är antagligen förklaringen till hur
vallgång kunde försiggå sida vid sida med de stora rovdjuren.
Utan
hundens hjälp - hade människorna klarat sig då?
Och vad
hade Dalbohunden betytt idag, om rasen hade räddats?
Källa:
Hembygden 1955 – Vakt och Vige
av Il Öhman
Hembygden, Dalsland 1976 –
Bella och Frågen,
Bildbidrag till
kännedom om dalbohunden. Il Öhman
www.moloss.com
Byggd och Natur 1 / 2008
Sveriges tolv hundraser
|
