Annons
I Sverige är alla djur i regel förbjudna på sjukhus. Men på Lidingö sjukhus går man mot strömmen. Flera gånger i månaden får patienterna besök av sina fyrbenta vänner Charlie, Lilleman och Mira.
Tassar som passar upp
TEXT & FOTO: EVA OIKARI
- Lilleman! Nej…
In under bordet försvinner en hund. Matte Katja Thorman drar en suck. Det är redan för sent. Omedveten om sin storlek reser sig Lilleman upp. Huvudet slår i bordet som lyfter en decimeter från golvet. Kaffet rinner över. Ett par sekunder senare tittar ett lyckligt svart ansikte fram. Det tillhör en hund som verkar ha hamnat i fel kropp.
Den lille mannen är en treårig rottweiler. 65 kilo tung och imponerande 67 cm i mankhöjd. Smulorna han hittar under bordet kommer från en bulle som nyss fikades på en av avdelningarna på Lidingö sjukhus.
En hund på sjukhuset? Inte bara en. Idag är det tre av dem. Tre håriga kompisar som tillsammans kommer till sjukhuset flera gånger i månaden, enbart för att sprida glädje.
- Han är sååå snäll och sååå fin, säger Rut och kramar om den stora
rottweilern. Lilleman strålar. Det finns inget roligare än att träffa människor, människor och ännu fler människor. Förutom att sätta sig på deras fötter. En ovana som Katja Thorman för länge sedan slutat försöka att få bort.
- Han är omöjlig. Han fattar verkligen inte hur tung han är. Det händer
ofta att man hör ”aaeeh, han sitter på mina fötteeeer”, flinar hon och påpekar att än har ingen skadats på riktigt på grund av hans oförmåga att inse sin storlek.
|
En bit bort sitter Charlie, en golden retrieverhane, med en godis på nosen. Han charmar patienterna. Som vanligt. Gör vad som helst för en godbit. Den korthåriga collietiken Mira sitter snällt och låter sig klappas. Hon slickar sakta, likt en fin dam, i sig innehållet ur en mjukosttub. - Ett perfekt sätt att få hundarna att komma nära patienterna. Det är ingen risk att de springer iväg, skrattar hennes ägare och förare Katarina Holmqvist. |
|
De tre hundarna bär ett gult täcke som det står Rehab dog på. Det visar att de är godkända tjänstehundar. Alla jobbar de för den ideella föreningen Assistenthunden.
- Många tycker att det är bra att vi kommer från en förening med riktigt utbildade hundar och inte privat. Det kanske verkar mer seriöst då, säger Charlies matte Marie Fredlund.
Svårt för hundar att komma in på sjukhus
I USA och England är det vanligt att hundar besöker sjukhus. Sverige ligger långt efter. De flesta har aldrig ens hört talas om att det existerar. Det är så mycket som ska tas hänsyn till: renlighet, allergier, hundrädsla. Argumenten mot är få men väger tyngre än de många argumenten för.
Det finns i princip inga sjukhus alls i Sverige som låter hundar komma innanför dörrarna. Servicehundar som ledarhundar, reumatikerhundar och signalhundar är undantag. Ett annat undantag är Lidingö sjukhus.
Katja Thorman har själv reumatismsjukdomen fibromyalgi och besöker ofta sjukhuset tillsammans med Lilleman som till vardags är hennes servicehund.
- Hade det inte varit för att vi är här så ofta tror jag inte vi skulle fått den
här möjligheten, säger hon.
Med möjligheten menar hon att få ta in hundar på sjukhuset som inte jobbar som servicehund för en enskild person utan bara är där för att sprida glädje och läka sår.
Sjukhem för dementa
De fyra översta våningsplanen i Lidingö sjukhus rymmer Lidingö sjukhem. Ett boende för lidingöbor som har ett stort behov av omvårdnad.
På sjätte våningen finns flera avdelningar för dementa. De flesta är äldre och har fäst blicken rakt ut i tomma intet. När Lilleman och hans gäng stegar in med viftande svansar förändras stämningen.
- Åh, nu kommer hundarna, ropar en av vårdarna och kommer genast
fram för att hälsa.
Katja Thorman och Lilleman går fram till en man i rullstol. Det är Kurt. Han har varit på avdelningen i flera år. Katja lägger hans hand på det stora svarta huvudet. Det tar inte många minuter innan hans tidigare tomma blick piggnar till och möter de två mörka rottweilerögonen med ett leende.
- Titta vad glad han är att se dig också, säger Katja Thorman till honom.
- Drar han en pulka på vintern i snön? undrar Kurt.
- Nej han är för lat för det, svarar Katja Thorman.
- Det är duktiga hundar som kommer hit. Inte farliga. Titta vad snäll han
är. Snäll hund, säger Kurt och fortsätter att långsamt stryka handen över den lena pälsen.
Charlie sitter framför en äldre dam som till en början bara muttrar att hon ”minsann inte förstår sig på hundar”. En femtedels mjukosttub senare har hon ändrat uppfattning. Är fortfarande skeptiskt till att röra vid Charlie men tittar gärna på honom. Hon tackar med glädje för besöket när hundtrion går vidare.
Besöken ger resultat
Katja Thorman berättar om en man på avdelningen som inte hade pratat på sju år. Tills den dagen han fick träffa hundarna. Plötsligt började han prata med Lilleman. Inte sammanhängande. Men han sa ord. Personalen trodde inte sina öron.
- Det ger verkligen effekt att vi kommer och hälsar på. Det är kul, säger Katja Thorman.
- Personalen är så himla positiva och glada att vi kommer hit. Inte bara för att många av dem själva älskar hundarna. Utan mest för att det verkligen glädjer patienterna. Så det är ett rent nöje att göra det, fortsätter hon.
Men alla är klart inte positiva. Gänget får gå en omväg på väg mot nästa avdelning. En av de anställda håller sig undan så länge de finns på våningen.
- Vissa är ju helt enkelt hundrädda. Det händer att människor blir aggressiva, inte ofta, men det händer. Folk skriker efter oss att de inte gillar hundar och att vi ska försvinna, berättar Katja Thorman.
|
Charlie fortsätter att charma avdelning efter avdelning med sina konster. Snurra runt. Sitta på bakbenen. Spela död. Sjunga. Inga problem. Mira säger till bestämt med jämna mellanrum när hon vill ha uppmärksamhet. Lilleman lunkar på. Det är bara han som har turen, eller skickligheten, att hitta till bordet där det finns tårtrester på en tallrik. Runt bordet sitter sex personer, bland dem Doris. Runt halsen har hon en ljusblå haklapp av sköraste papper. |
- Jag slaskar ner mig förstår du, säger hon till Lilleman.
Rottweilern har bara ögonen på tallriken. Doris skjuter fram den till honom och snart har den blöta tungan skött dagens disk.
- De är så fina, säger Doris och ser sig omkring i rummet efter de andra hundarna.
- Det är så otroligt roligt att de kommer hit. Det behövs verkligen lite omväxling här hos oss, fortsätter hon.
Krävande jobb
Efter två timmars konstant glädjerus är det dags för vatten och kisspaus för hundarna. Det är krävande att träffa så många okända människor. Nya intryck hela tiden.
Lilleman orkar inte ens tigga godis med sina tunga framtassar längre. Han lägger sig ner på golvet. Charlie och Mira kämpar mot varandra för att få dricka ur vattenskålen först.
Än är inte arbetspasset slut. Hundarnas sista uppgift för dagen är att slå sig ner i caféet i sjukhusets reception.
- Det är många som vet att vi kommer dit klockan tre. De brukar sitta och vänta på oss. Ibland när vi är sena blir de nästan arga på oss och så frågar de nästa gång vart vi var sist, skrattar Katja Thorman.
Det är precis vad de kan räkna med vid nästa besök. Turerna på avdelningarna har tagit lite längre tid än vanligt och när de kommer ner i receptionen har klockan passerat 15.00 med 15 minuter. Det är tomt på
folk. Den enda som kommer fram och hälsar är en man från personalen.
|
- Har han suttit på några fötter idag? frågar han och tittar
menande på Lilleman. - Nej faktiskt inte. Vilket borde betyda att hans dag inte är slut än, säger Katja Thorman. Det är precis som att Lilleman hör vad hon säger. Ett ögonblick senare slår sig den 65 kilo tunga bjässen ner på mannens fötter. Det är dags att gå hem. |
|
Artikeln är skriven som ett examensarbete av Eva Oikari.
Eva arbetar numera som journalist i Japan.
Ömsesidig glädje. Det är inte bara patienterna som uppskattar besöket. Trots sitt, enligt vissa, skrämmande utseende är Lilleman en mästare att få kärlek och uppmärksamhet. Rottweiler njuter av alla klappar och allt beröm han får under besöket på sjukhuset.
Annons