Airedaleterrier

Storbritannien
Tidigare använd vid jakt på utter, sedan länge sällskapshund
Grupp 3, sektion 1
Konkreta uppgifter om airedaleterrierns bakgrund före år 1850
är mycket sparsamma, men man vet att rasen härstammar från
den nu utdöda old english broken-haired terrier, rävhundsvarianten
strävhårig harrier och därtill otterhound. Rasens ursprungsområde
är Aire-dalen i södra Yorkshire i England. Airedaleterrier
är den mest storvuxna rasen i grupp 3. Den har p g a sin storlek
naturligtvis inte använts som grythund utan istället till jakt på
råttor, andra smågnagare och utter. År 1897 visades rasen första
gången på utställning och då under sitt nuvarande namn. Den
blev snabbt populär och utvecklades från en något grovt byggd
brukshund till en utställningshund med en allt mer markant terrierprägel.
Airedaleterriern är en flott hund, full med temperament,
robust och sportig. Det har gjort den till en mycket uppskattad
utställnings- och sällskapshund över stora delar av världen.
Airedaleterriern är till storleken den största av terrierraserna. Den
skall vara muskulös, rörlig, ganska kort och kraftigt byggd utan
tendens till högställdhet eller överdrivet lång kropp.
Den skall ha ett vaket uttryck, snabba rörelser och förväntansfullt
”stå på tårna” inför minsta rörelse. Hundens karaktärsdrag utmärks
av ögonens uttryck, öronens hållning och den upprätt
burna svansen. Till temperamentet är den öppen, självsäker, vänlig,
modig och intelligent. Den är alltid uppmärksam, inte aggressiv
men orädd.
Huvudet skall vara välbalanserat utan märkbar skillnad i längd
mellan skalle och nosparti. Det skall vara fritt från rynkor.
Hjässan skall vara lång och flat, inte alltför bred mellan öronen
och lätt avsmalnande mot ögonen.
Stopet skall vara obetydligt markerat.
Nostryffeln skall vara svart.
Nospartiet skall vara väl utfyllt under ögonen. Det skall vara fint
utmejslat, så att det varken blir kilformigt eller oädelt. Nosryggen
får varken vara konkav eller konvex.
Läpparna skall vara strama.
Saxbett föredras men tångbett accepteras. Under- eller överbett
är inte önskvärt. Tänderna skall vara kraftiga. Över- och underkäkarna
skall vara djupa, kraftiga, starka och muskulösa, eftersom ett
kraftigt nosparti är mycket önskvärt. Överdrivet utvecklade käkar
ger kinderna ett rundat intryck och bulliga kinder är inte önskvärt.
Kinderna skall vara flata, inte bulliga.
Ögonen skall vara mörka, små, inte framträdande, fulla av terrieruttryck,
iver och intelligens. Ljusa eller utstående ögon är absolut
inte önskvärda.
Öronen skall vara V-formade och små, men i proportion till
hundens storlek, burna framåtvikta intill sidan av huvudet. Det
vikta örats överlinje skall ligga något över hjässlinjen. Tungt hängande
eller alltför högt ansatta öron är inte önskvärt.
Halsen skall vara torr, muskulös, måttligt lång och grov. Den skall
gradvis breddas mot skuldrorna samt vara fri från överflödigt
halsskinn.
Hos en hund som är kort och samlad och har väl välvda revben,
är avståndet mellan revben och höfter kort. Är avståndet för långt
medför det en viss slapphet.
Ryggen skall vara kort, stark och plan utan svaghet.
Ländpartiet skall vara muskulöst
Bröstkorgen skall vara djup, (nå ungefär till armbågen), inte
bred men ha väl välvda revben.
Svansen har traditionellt kuperats.
Kuperad svans: Svansen skall vara högt ansatt och bäras glatt men
inte ringlad över ryggen. Den skall vara stadig och kraftig. Tippen
på svansen skall befinna sig ungefär i höjd med hjässan.
Okuperad svans: Svansen skall vara högt ansatt och bäras glatt
men inte ringlad över ryggen. Den skall vara stadig och kraftig.
SVANSKUPERING ÄR FÖRBJUDEN I SVERIGE.
Skulderbladen skall vara långa, flata, väl tillbakalagda och snedställda.
Armbågarna skall ligga i linje med kroppen och ha fria rörelser.
Frambenen skall vara absolut raka med bra benstomme.
Framtassarna skall vara små, runda och kompakta med tjocka
trampdynor, varken inåt- eller utåtvridna. Tårna skall vara måttligt
välvda.
Låren skall vara långa och kraftiga.
Knälederna skall vara välvinklade, varken inåt- eller utåtvridna.
Underbenen skall vara muskulösa.
Hasorna skall vara lågt ansatta, bakifrån sett parallella.
Baktassar, se framtassar.
Benen skall röra sig rakt framåt. Frambenen skall vara fria och
parallella med kroppsidorna. Sedda framifrån skall frambenen
följa frontens raka linje och tassarna skall vara åtskilda med samma
avstånd som armbågarna. Bakbenen skall ge rörelserna ordentlig
drivkraft.
Pälsen skall vara hård, tät och sträv. Den får inte vara så lång att
den verkar raggig. Pälsen skall vara rak och åtliggande och täcka
kropp och ben. Täckhåret skall vara hårt, strävt och styvt, underullen
kortare och mjukare. Hårda pälsar är krusiga eller svagt
vågiga. Mjuk och lockig päls är absolut inte önskvärt.
Svart eller melerad (grizzle) sadel som når upp på nacken och
svansens ovansida. Alla övriga partier skall vara tanfärgade. Öronen
har ofta en mörkare tanfärg. Mörka skuggningar kan finnas
runt halsen och på skallens sidor. Några få vita hårstrån mellan
frambenen accepteras.
Hanhund: 58-61 cm
Tik: 56-59 cm
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande
till graden av avvikelse.
Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller extremt skygg
eller om den har anatomiska defekter som menligt kan påverka
dess hälsa och sundhet.
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och
normalt belägna i pungen.