Akita

Japan
Sällskapshund
Grupp 5, sektion 5
Ursprungligen var de japanska spetshundsraserna små till medelstora.
Några riktigt storvuxna hundar existerade inte. I Akitaregionen
användes matagiakita (medelstora björnhundar) till
hundhetsning från början av 1600-talet. Från 1868 korsades rasen
med tosa och mastiff. Sålunda blev akita större men spetsegenskaperna
gick förlorade. Då hundkamp förbjöds 1908 blev
akita ändå bevarad och utvecklad som en stor japansk ras. Följaktligen
utnämndes utmärkta exemplar av akita 1931 till nationalsymbol.
Under andra världskriget användes hundpälsar till militärbeklädnad.
Polisen beordrade infångande och konfiskering av
alla hundar utom de schäfrar som användes för militära ändamål.
Några entusiaster försökte kringgå ordern genom att korsa
sina hundar med schäfrar. När andra världskriget var över hade
antalet akitor minskat drastiskt och fanns i tre distinkta typer: 1)
matagiakita, 2) kamphundsakita och 3) schäferakita. Detta skapade
en mycket förvirrad situation för rasen.
Under återuppbyggnadsprocessen av rasrena akitor efter kriget
upplevde hunden Kongo-go från Dewa-linjen, som uppvisade
drag från mastiff och schäfer, en tillfällig men väldig popularitet.
Medvetna kännare uppskattade dock inte denna typ som sant
japansk och de försökte eliminera påbrå från tidigare utländska
raser genom att korsa in matagiakita för att återuppbygga den
ursprungliga rena rasen. De lyckades med att etablera en renrasig
stam av den storvuxna ras vi känner till idag.
Akita skall vara storväxt, kraftigt byggd och välbalanserad med
mycket massa. Könsprägeln skall vara tydligt framträdande. Rasen
skall vara mycket ståtlig, med anspråkslös värdighet och robust
kroppsbyggnad.
Förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd (mätt från
skulderled till sittbensknöl) skall vara 10:11. Tikar har dock något
längre kropp än hanhundar.
Temperamentet skall vara balanserat, trofast och lugnt och rasen
är lättlärd.
Skallens storlek skall vara i proportion till kroppen. Pannan skall
vara bred med tydlig pannfåra, men utan rynkor.
Stopet skall vara markerat.
Nostryffeln skall vara stor och svart. Knappt och något diffust
pigment accepteras endast hos vita hundar, men svart föredras
alltid.
Nosryggen skall vara rak. Nospartiet skall vara måttligt långt,
kraftigt och brett vid basen, avtagande mot nosspetsen, dock inte
till en skarp spets.
Läpparna skall vara åtsmitande.
Tänderna skall vara kraftiga. Saxbett.
Kinderna skall vara måttligt utvecklade.
Ögonen skall vara tämligen små, nästan trekantiga på grund av
yttre ögonvråns uppåtlutning och måttligt brett ansatta. De skall
vara mörkt bruna, ju mörkare desto bättre.
Öronen skall vara tämligen små, tjocka och trekantiga med lätt
rundade spetsar. Ståndöron som skall vara måttligt brett ansatta
och luta framåt.
Halsen skall vara kraftig och muskulös utan hakpåsar och i harmoni
med huvudet.
Ryggen skall vara plan och stark.
Länden skall vara bred och muskulös.
Bröstet skall vara djupt med väl utvecklat förbröst. Revbenen skall
vara måttligt välvda.
Buklinjen skall vara väl uppdragen.
Svansen skall vara högt ansatt och grov samt bäras kraftigt ringlad
över ryggen. Svansspetsen skall nästan nå ner till hasen, när svansen
hänger.
Skuldrorna skall vara måttligt sluttande och utvecklade.
Armbågarna skall vara åtliggande.
Frambenen skall vara raka med kraftig benstomme.
Framtassarna skall vara tjocka, runda, välvda och slutna.
Bakbenen skall vara välutvecklade, starka och måttligt vinklade.
Baktassar som framtassarna.
Rörelserna skall vara spänstiga och kraftfulla.
Täckhåren skall vara grova och raka och underullen mjuk och tät.
Pälsen på manken och bakdelen skall vara något längre. Pälsen på
svansen skall vara längre än på resten av kroppen.
Rödfawn, sesam (rödfawn päls med svarta spetsar), brindle eller
vit. Nämnda färger utom vit skall ha ”urajiro”, dvs vitaktig päls
på nospartiets sidor, på kinderna, på halsens och underkäkens
undersida, på bröst och mage, på svansens undersida och på
benens insidor.
Hanhund: 67 cm
Tik: 61 cm
En avvikelse på +/- 3 cm tolereras.
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande
till graden av avvikelse.
• Feminina hanhundar, maskulina tikar.
• Överbett eller underbett.
• Ofullständigt antal tänder.
• Blå- eller svartfläckig tunga.
• Ljusa ögon.
• Kort svans.
• Skygghet.
• Öron som inte är ståndöron.
• Hängande svans.
• Långhårig päls (raggig).
• Svart mask.
• Fläckar på vit bakgrund.
Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska
defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och
normalt belägna i pungen.