Ursprungsland:
Södra Afrika, Zimbabwe
Namn i ursprungslandet:
Rhodesian Ridgeback
Rasgrupp, FCI-grupp:
6 - Drivande hundar samt sök- och spårhundar
FCI-nr:
146
Ursprungsland/Hemland
Södra Afrika
Användningsområde
Rasen används fortfarande till jakt i många delar av världen men den är i synnerhet erkänd som vakt- och familjehund.
FCI-klassifikation
Grupp 6, sektion 3. Utan arbetsprov
Bakgrund/Ändamål
Rhodesian ridgeback är hittills den enda erkända hundrasen som har sitt ursprung i södra Afrika. Ursprunget kan härledas till Kap kolonin i södra Afrika där de tidiga nybyggarnas hundar korsades med halvdomesticerade, ridgeförsedda jakthundar. Man jagade främst med par eller tre hundar. Den ursprungliga funktionen hos rhodesian ridgeback, eller lejonhunden, var att spåra viltet, speciellt lejon, och genom stor vighet kunna ställa det tills jägaren hann fram. Den ursprungliga standarden som nedtecknades 1922 av F.R. Barnes i Bulawayo, Rhodesia (nuv. Zimbabwe) var baserad på texten i dalmatinerstandarden. Standarden för rhodesian ridgeback erkändes av South African Kennel Union 1926.
Helhetsintryck
Rhodesian ridgeback skall vara en välbalanserad, kraftfull, muskulös, rörlig och aktiv hund. Den skall ha symmetrisk helhet, kapacitet för stor uthållighet och tämligen stor snabbhet. Tonvikten skall vara; vig rörlighet, elegans och sundhet utan någon tendens mot massivitet. Rasens egenhet är ridgen (ryggens hårkam) vilken är formad av hår som växer i motsatt riktning mot den övriga pälsen. Ridgen är rasens adelsmärke. Den skall vara klart definierad, symmetrisk och avsmalna mot den punkt på ryggen, där höftbenen framträder. Den skall börja omedelbart bakom skuldrorna och fortsätta mot höftbenen. Ridgen får bara ha två kronor, vilka skall vara identiska och placerade mitt för varandra. Den nedre delen av kronan får inte sträcka sig längre än till en tredjedel av ridgens längd. Bredden på ridgen är i medeltal upptill 5 cm.
Uppförande/Karaktär
Rasen skall ha ett värdigt, intelligent uppträdande, reserverad mot främlingar utan att visa aggressivitet eller skygghet.
Huvud
Huvudet ska vara tämligen långt (bredast mellan öronen).
Skallparti: Avståndet mellan nackknöl och stop skall vara detsamma som avståndet från stop till nosspets. Skallen skall vara flat och bred mellan öronen. Den skall vara fri från rynkor när hunden är i vila.
Stop: Stopet skall vara relativt väl markerat och inte i rak linje från nos till pannben.
Nostryffel: Nostryffeln skall vara svart eller brun. Svart nostryffel åtföljs av mörka ögon och brun nostryffel av bärnstensfärgade ögon.
Nosparti: Nospartiet skall vara långt, djupt och kraftfullt.
Läppar: Läpparna skall vara torra och stramt åtliggande mot käkarna.
Käkar/tänder: Käkarna skall vara kraftiga med ett korrekt, regelbundet och komplett saxbett. Tänderna skall vara välutvecklade, särskild hörntänderna.
Kinder: Kinderna skall vara flata.
Ögon: Ögonen skall vara måttligt brett ansatta, runda, klara och livfulla med ett intelligent uttryck. Ögonfärgen skall harmoniera med pälsfärgen.
Öron: Öronen ska vara ganska högt ansatta, medelstora, tämligen breda vid basen och gradvis avsmalna mot spetsarna, som skall vara avrundade. De skall bäras tätt intill huvudet.
Hals
Halsen ska vara ganska lång, kraftfull och fri från lös halshud.
Kropp
Rygg: Ryggen skall vara kraftfull.
Länd: Ländpartiet skall vara starkt, muskulöst och lätt välvt.
Bröstkorg: Bröstet skall vara mycket djupt och rymligt men får inte vara för brett. Bröstkorgen skall nå ner till armbågarna. Revbenen skall vara måttligt välvda, aldrig tunnformade. Förbröstet skall vara synligt, sett från sidan.
Svans: Svansen skall vara medellång, kraftig vid roten, utan att verka grov, och gradvis avsmalna mot spetsen. Den får varken vara för högt eller för lågt ansatt och skall bäras i en svag båge uppåt, aldrig ringlad.
Extremiteter
Framställ: Frambenen skall vara absolut raka, starka med kraftig benstomme. Sedda från sidan skall frambenen vara bredare än de är sedda framifrån.
Skulderblad: Skuldrorna skall vara sluttande, torra och muskulösa och tyda på snabbhet.
Armbåge: Armbågarna skall sluta tätt intill kroppen.
Mellanhand: Mellanhänderna skall vara starka med lätt fjädring.
Tassar: Tassarna skall vara kompakta och runda med väl välvda tår. Trampdynorna skall vara härdiga och elastiska och skyddade av hår mellan tår och dynor.
Bakställ
Bakställets muskulatur skall vara stram och välutvecklad.
Knäled: Knävinkeln skall vara god.
Has: Hasorna skall vara lågt ansatta.
Tassar: Baktassar, se framtassar.
Rörelser
Rörelserna skall vara vägvinnande, fria och aktiva.
Päls och färg
Pälsen ska vara kort och tät, slät och glänsande, men varken ullig eller silkesmjuk. Pälsfärgen får variera från ljus till röd vetefärg. Lite vitt på bröst och tår är tillåtet, men större vita fläckar på bröst, buk och ovanför tassarna är inte önskvärt. Mörkt nosparti och mörka öron är tillåtet. Överdrivet och genomgående med svarta pälshår är högst oönskat.
Mankhöjd
Önskvärd höjd för hanhund: 63-69 cm. Önskvärd höjd för tik: 61-66 cm
Vikt
Önskvärd vikt för hanhund: 36,5 kg (80 lbs). Önskvärd vikt för tik: 32 kg (70 lbs)
Fel
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
Testiklar
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.
<span style='font-size:14pt;line-height:100%'>Rasbeskrivning</span>
Bakgrund
Ridgebacken härstammar från södra Afrika. Dagens Rhodesian ridgeback började sannolikt utvecklas i mitten på 1600-talet och ökade fart under 1800-talet då storviltjakterna började bli populära i södra Afrika. Behovet av en snabb, stark, uthållig och modig hund fanns.
Spekulationerna om rasens ursprung är många. Förmodligen handlar det om att de av kolonisatörernas hundar, som fungerade bäst vid jakt, användes i ett mer planerat avelsarbete. De första hundarnas ursprung uppstod till en början ur spontana parningar med framför allt de inföddas hundar. Den medvetna aveln baserades däremot på hur effektiva och nyttiga hundarna var.
Ridgebacken kallas för Afrikansk lejonhund, vilket har gett upphov till en del missförstånd. Många har fått uppfattningen att hundarna deltog i jakten för att själv döda lejon. Ridgebackens arbetssätt är istället att trötta ut viltet med snabba och effektiva rörelseförflyttningar, så att jägaren får viltet på nära skotthåll. För detta krävs, som tidigare nämnts, en snabb, stark, uthållig och modig hund. En dumdristig hund överlever inte sådana konfrontationer. Det är också mycket vanligt att man vid jakten använde flera hundar i ett så kallat släpp bestående av fyra till fem hundar. Arbetssättet är också tyst ibland med enstaka jaktskall.
Idag används ridgebacken som allroundhund. Den fungerar som apportör, stötande hund och eftersökshund samt att den även kan användas som stående fågelhund. Ridgebacken finns som både ledarhund och polishund. En god vakthund är kanske dess mest kända egenskap.
Temperament
Sitt rykte till trots så är Rhodesian ridgeback en mild hund med vänligt sinnelag. Den söker mänskligt sällskap och mänsklig uppmärksamhet och är ofta förtjusta i barn, som den har stort tålamod med. En ridgeback med bra temperament är lugn och värdig, har självtillit och blir inte upprörd över bagateller. Den möter världen med nyfikenhet och utan rädsla. Ridgebacken besitter stor självständighet, men vill inte gärna vara ensam.
Många hundindivider tycker om en bekväm tillvaro och tillbringar stor tid hoprullade i soffor, eller om tillfälle ges, utsträckta på sina ägares sängar. Då är det kanske svårt att förstå att ridgebacken på ett ögonblick kan förvandlas till en mycket snabb och smidig hund, som ganska lätt springer ikapp en hare. Rhodesian ridgeback lär vara världens snabbaste hund på långdistans.
Ett mycket utmärkande drag, som sammanhänger med ridgebackens vaktinstinkter är att den för det mesta håller sig i närheten av sin ägare. Den ger sig av och undersöker närområdet, men återvänder ganska snart.
En ridgeback tyr sig till sin ägare men är ingen slav. Den utför inte uppgifter som saknar mening för den. Hunden funderar innan den bestämmer sig för om något är tillräckligt viktigt för att bli utfört. Ridgebacken är listig och har humor. Ser man inte upp är det lätt att man blir överlistad.
Ridgebacken är i allmänhet reserverad mot okända, ja till och med helt ointresserad. Tvinga dig därför aldrig på den, varken på valp eller vuxen hund.
Att tänka på vid inlärning
Ridgebacken är inte mottaglig för lydnadsdressyr på samma sätt som rena bruks- och lydnadshundar. Kombinationen av jakt- och vakthund från början, i en miljö fylld av svåra yttre omständigheter, ställde speciella krav på individen. Det innebar mycket självständigt arbete för att lösa de olika uppgifterna. Hunden tvingades att själv bedöma situationerna och handla därefter.
En ridgeback kan dock tränas med framgång till lydnad. Det bevisar de många hundar som meriterat sig. Att träna lydnad med en ridgeback är både roligt och givande, men ställer samtidigt stora krav på föraren.
Det viktigaste ordet är motivation. Utan motivation kan man inte få en ridgeback att arbeta. Så länge den tycker att ett moment är intressant utför den det också villigt, men om det upprepas i det oändliga tappar den snart intresset, då en sådan uppgift saknar mening. Föraren måste därför vara lyhörd och styra arbetet så att hunden känner att den utför något av värde och som uppskattas.
Det andra viktiga ordet är samarbete. Om man inte kan göra dressyren till ett samarbete mellan förare och hund kommer man bara att göra hunden frusterad, samtidigt som man får den att helt tappa intresset.
Uppfostra valpen med fast hand, tålamod och konsekvens parallellt med kärlek och vänlighet. Är du inte beredd att göra det kan inte din mycket intelligenta hund lita på dig och därmed kan du få problem.
Liksom många av de ställande jakthundarna behöver ridgebacken ordentlig vardagsfostran tidigt, men den bör inte pressas med tävlingslydnad om den inte vill.
Med mycket jaktarbete i sig är det att rekommendera spår, drag eller annat kroppsligt eller själsligt arbete om den inte används till jakt.
Senast redigerad av:  Acirlu...Gbg
Annons