Stabyhoun

Nederländerna
Stående fågelhund
Grupp 7, sektion 1.2
Med arbetsprov.
Den nederländska rasen stabyhoun hör till den ”familj” stående
och stötande fågelhundar som sedan många hundra år förekommit
i Europa. Dessa kan sägas ligga mellan setter och spaniel till
storlek och typ. Många av raserna blev dock inte erkända förrän
under 1900-talet och flertalet, likt stabyhoun, först efter andra
världskrigets slut.
Stabyhoun har uppmärksammats alltmer, även utanför Nederländerna,
under de senaste decennierna. Den anses som en mycket
bra jakthund för mindre arealer och är inte minst uppskattad som
vänlig sällskapshund.
Stabyhoun skall vara en kraftfullt byggd, långpälsad stående
fågelhund. Till proportionerna skall den vara längre än hög. Den
får varken vara för grovt eller spensligt byggd. Huden skall ligga
stramt an mot kroppen. Det får varken förekomma hakpåsar
eller för lösa läppar.
Rasen skall som sällskapshund vara tillgiven, mjuk och vänlig.
Den skall vara intelligent, lydig, lättlärd, lugn och en god
vakthund, aldrig aggressiv eller bitsk.
Huvudet skall vara torrt och harmoniera med kroppen. Huvudet
skall vara längre än det är brett. Skalle och nosparti skall vara lika
långa.
Skallen skall vara lätt välvd, inte smal, men får aldrig ge ett brett
intryck. Den skall övergå med en lätt rundning i kinderna.
Stopet skall endast vara svagt markerat.
Nostryffeln skall vara välutvecklad utan att vara delad. Den skall
ha vidöppna näsborrar. Nostryffeln skall vara svart hos hundar
med svart grundfärg, brun hos hundar med leverbrun eller
orange grundfärg.
Standard för
STABYHOUN
Nospartiet skall vara kraftfullt och avsmalnande mot nosspetsen
utan att vara snipigt. Nosen skall vara bred. Nosryggen skall vara
rak och får från sidan varken vara konkav eller konvex.
Läpparna skall vara strama utan överhäng.
Tänderna skall vara starka med saxbett.
Kinderna skall endast vara svagt utvecklade.
Ögonen skall vara medelstora, runda och ej snedställda. Ögonkanterna
skall vara väl åtliggande. Blinkhinnorna eller tredje ögonlocken
får ej vara synliga. Ögonen skall varken vara utstående eller
djupt liggande. Färgen skall vara mörkt brun hos hundar med
övervägande svart grundfärg och brun hos hundar med brun
eller orange grundfärg. Rovfågelögon (blekt gula) är ej önskvärt.
Öronen skall vara ganska lågt ansatta. Öronen skall bäras tätt mot
kinderna utan veck. De skall vara måttligt långa och skedformade.
Halsen skall vara kort och rund. Den skall övergå i rygglinjen
med en mycket öppen vinkel, så att huvudet mestadels bärs lågt.
Halsen skall vara lätt välvd. Inga hakpåsar eller löst halsskinn får
finnas.
Kroppen skall vara kraftfull.
Ryggen skall vara plan och tämligen lång.
Ländpartiet skall vara kraftfullt.
Korset skall endast vara lätt sluttande.
Sedd framifrån skall bröstkorgen vara bredare än djup. Frambenen
kommer därigenom att stå ganska brett isär. Revbenen skall vara
väl rundade och de bakre revbenen skall vara välutvecklade. Undre
delen av bröstkorgen skall vara rundad. Den skall inte nå längre
ned än till armbågarna.
Underlinjen skall endast vara måttligt uppdragen.
Svansen skall vara lång. Den skall nå till hasleden. Svansen skall
inte vara högt ansatt och den skall bäras rakt hängande till den
yttersta tredjedelen, vilken skall vara mjukt uppåtböjd. I rörelse
höjs svansen, men den får aldrig bäras rullad.
Skuldran skall vara välvinklad. Skulderbladen skall vara väl
tillbakalagda och ligga väl an mot bröstkorgen.
Frambenen skall vara kraftfulla och raka.
Mellanhänderna får ej vara svaga.
Framtassarna skall varken ha formen av kattassar eller hartassar.
Tårna skall vara välutvecklade och välvda. Trampdynorna skall
vara kompakta.
Bakstället skall vara kraftfullt och välvinklat.
Haslederna skall vara lågt ansatta.
Mellanfötterna skall vara korta.
Baktassarna skall vara runda med välutvecklade trampdynor.
Pälsen skall vara lång och glänsande över hela kroppen. Endast
över korset är en lätt vågighet tillåten. Pälsen på huvudet skall
vara kort. På baksidan av fram- och bakbenen skall den vara
välutvecklad och buskig men inte bilda fanor. Svansen skall runt
om ända ut till spetsen täckas av längre päls, som skall vara buskig
men ej bilda fanor. Den skall ej heller vara lockig eller vågig.
Behäng på öronen är rastypiskt. Dessa skall vara ganska långa vid
öronbasen och därefter avta i längd till den nedersta tredjedelen
av örat, där pälsen skall vara kort. Den långa pälsen på öronen
skall vara rak, en lätt vågighet är tillåten, men lockig päls är ej
önskvärd.
Svart, leverbrunt eller orange med vita tecken. Fläckar och/eller
skimmelteckningar i det vita är tillåtet.
Idealstorlek: hanhund 53 cm
tik 50 cm
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande
till graden av avvikelse.
En tämligen lockig päls visar att inkorsning har gjorts och
därför kan hundar med denna päls inte betraktas som renrasiga
stabyhouns.
Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska
defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och
normalt belägna i pungen.